Adjö till KK

Det är med tungt hjärta jag tar farväl av den kliniska sjukvården. Sista arbetspasset på kvinnoklinikens akutmottagning är som alla andra dagar, varken mer eller mindre. Väntrummet fylls på i stadig takt. Framåt lunchtid är korridoren belamrad med stolar och en brits. Min kollega inskärper budskapet på entrédörren; en anhörig per patient. Malmö är en stor stad med ett mycket litet väntrum för kvinnor i nöd.

Paret som precis nåtts av beskedet att fostret i magen inte lever håller om varandra, ber om en avskild plats. Jag måste hänvisa ut i trapphuset. Kvinnan med pågående missfall ligger bredvid den nyförlösta mamman med amningsproblem. Tillslut väljer hon att sjunka ner på golvet i korridoren. Det blir för jobbigt.

Den äldre kvinnan som inte kan svenska ser skräckslagen ut. Jag försöker förklara att alla värden ser bra ut, hon behöver inte vara orolig. Men det finns ingen tolk att tillgå förrän om en timme och mina lugnande ord möts av en oförstående blick.

Nummer 87. En trettiofemårig kvinna sjunker ner i stolen i vårt mottagningsrum. Äntligen säger hon. Jag har väntat i två timmar nu. Hon berättar sin historia om år av barnlöshet och hormonbehandling. Nu är hon äntligen gravid men vaknade med en mindre blödning i morse. Tårarna rullar sakta ner för kinden. Jag tar en snabb titt på våra riktlinjer; avvakta eller boka tid. Det knyter sig lite i magen när jag visar henne ut och hänvisar till bokad tid om två dagar.

På sjuksköterskeexpeditionen är stämningen tryckt. Någon har tittat i bemanningspärmen – luckan i morgondagens schema är fortfarande inte löst. Det är en tidsfråga innan chefen beordrar någon. Jag hinner precis sjunka ner framför datorn när läkaren ringer för att få assistans på undersökningsrummet. Jag tänker på kvinnan med blodförgiftning – har det gått en timme sedan jag senast tittade till henne – medan jag skyndar in till undersökningsrummet. Ytterligare en kom-ihåg-lapp åker ner i fickan.

Det är med tungt hjärta jag tar farväl av den kliniska sjukvården. Inte tungt för att jag kommer att sakna arbetsplatsen, utan tungt för att jag ser kollegor som mår dåligt. Tungt för att arbetsglädje, kompetens och utveckling systematiskt fråntagits oss. Tungt för att det ytterst är kvinnor i nöd som får betala priset när politikerna drar åt svångremmen.

Kategori: Små funderingar Inga kommentarer »


Lämna en kommentar



Tillbaka till toppen