Intervju för omvårdnadsmagasinet

”Man ser inte linsen genom vilken man betraktar världen”. Ett påstående vi verkligen vände och vred på när jag läste grundkursen i etnologi för många år sedan.

Jag fick anledning att återkomma till dessa tankar när jag intervjuade Helena Larsson häromveckan. Hon är sjuksköterska och doktorand och lägger fram sin doktorsavhandling imorgon om existentiell ensamhet hos äldre, med fokus på anhöriga.

Helena Larsson
Foto: Kerstin Karlsson

Det som fastnat hos mig efter intervjun är att människors uppfattning om vad som är meningsfullt i livet kan skilja sig mycket åt. Och det är lätt att utgå från sin egen uppfattning även när man ska hjälpa andra.

Ett exempel var sonen som alltid löste sudoku tillsammans med sin mamma när han besökte äldreboendet eftersom han läst att det var bra för minnet, trots att mamman inte var ett dugg intresserad av siffror. Eller den äldre kvinnan som ville diskutera politik med sina anhöriga, men aldrig fick möjlighet till det eftersom ämnet inte ingick i deras föreställning om hur en trevlig fikastund ska vara.

I all välmening var det också många anhöriga som ordnade aktiviteter för sina skröpliga äldre, allt från bingo och sångstunder till samkväm i kyrkan. Men vissa äldre upplevde att det till och med kunde öka den existentiella ensamheten. De vantrivdes i dessa konstruerade sammanhang med människor de inte kände samhörighet till.

Jag har gjort det massor med gånger. Utgått från min egen föreställning om vad som är bra, när jag vill göra det bästa för någon annan. Linsen genom vilken man betraktar världen är lätt att glömma bort, både när man betraktar andra kulturer, generationer emellan, ja till och med på individnivå.

Kategori: Okategoriserad Kommentarer inaktiverade för Intervju för omvårdnadsmagasinet

Comments are closed.

Tillbaka till toppen