Kategori: Små funderingar


Varför journalist?

2016/10/12

Den frågan har jag ställt mig sista tiden. Inte för att jag tvekar över mitt yrkesval utan för att jag ska byta arbetsuppgifter ett tag, dra ner på frilansandet och ägna mig mer åt informatörsuppgifter, vilket ska bli spännande! Men vad är det jag lämnar egentligen, vad är det jag tycker så mycket om med journalistyrket?

Skriva, skildra verkligheten, belysa orättvisor, informera, underhålla… Det finns såklart många svar på den frågan och ofta är det nog en mix av skäl till varför man väljer det här yrket.

Men för min del är det ett skäl som slår alla andra, ett egoistiskt sådant dessutom; nämligen möjligheten att få tillgång till andras verklighet, tjuvtitta in i andra världar. Det är otroligt berikande! Dessutom känns det som ett stort förtroende att få sätta ord på andra människors upplevelser och erfarenheter.

Idag har jag fått titta in bakom de här väggarna, demensboendet Tygelsjögården utanför Malmö.

tygelsjo

Caroline Törnquist och Päivi Rosberg som jobbar som undersköterskor där har berättat om hur de gör för att skapa en god relation med anhöriga till de boende. Det handlar mycket om att se och lyssna, vara en empatisk medmänniska helt enkelt. Mer om detta går snart att läsa i tidningen kommunalarbetaren.

carpav

Inga kommentarer » | Artiklar, Intervju, Små funderingar

En plats på jorden

2016/05/19

För ganska exakt ett år sedan flyttade jag till ett hus. Och med hus kommer trädgård. Trädgården är högst ordinär, anlagd i början av 80-talet på traditionellt vis. Ni vet, rektangulär gräsmatta kantad av en rabattremsa, liten köksträdgård och uteplats. Allt inramat av spireahäck. Som sagt, högst ordinär.

Jag kunde inte ana hur dessa kvadratmetrar skulle förändra mitt liv. För det är ju något alldeles alldeles speciellt att få ha sin egen lilla plätt på jorden.

Nu har jag svårt att föreställa mig ett liv utan tidig morgonpromenad runt huset, jordfläckar på knäna, testund på terrassen, fröpåsar över köksbordet och vattningsrunda på kvällen.

Kanske är det bara nyhetens behag, det får väl framtiden utvisa. Men just nu kan jag inte tänka mig något bättre ställe att koppla av på och inspireras av än just trädgården. Min alldeles egen.

Kanske är det ingen slump att jag i veckan gjorde mitt livs första renodlade trädgårdsreportage tillsammans med fotograf Pernilla Bergdahl. Här kommer lite foto från det, tagna i all hast. En trolsk och hemlighetsfull plats skapad av en visionär. Mer om reportaget framöver!

bild1 bild2 bild3 bild4

Inga kommentarer » | Artiklar, Små funderingar

Adjö till KK

2016/01/05

Det är med tungt hjärta jag tar farväl av den kliniska sjukvården. Sista arbetspasset på kvinnoklinikens akutmottagning är som alla andra dagar, varken mer eller mindre. Väntrummet fylls på i stadig takt. Framåt lunchtid är korridoren belamrad med stolar och en brits. Min kollega inskärper budskapet på entrédörren; en anhörig per patient. Malmö är en stor stad med ett mycket litet väntrum för kvinnor i nöd.

Paret som precis nåtts av beskedet att fostret i magen inte lever håller om varandra, ber om en avskild plats. Jag måste hänvisa ut i trapphuset. Kvinnan med pågående missfall ligger bredvid den nyförlösta mamman med amningsproblem. Tillslut väljer hon att sjunka ner på golvet i korridoren. Det blir för jobbigt.

Den äldre kvinnan som inte kan svenska ser skräckslagen ut. Jag försöker förklara att alla värden ser bra ut, hon behöver inte vara orolig. Men det finns ingen tolk att tillgå förrän om en timme och mina lugnande ord möts av en oförstående blick.

Nummer 87. En trettiofemårig kvinna sjunker ner i stolen i vårt mottagningsrum. Äntligen säger hon. Jag har väntat i två timmar nu. Hon berättar sin historia om år av barnlöshet och hormonbehandling. Nu är hon äntligen gravid men vaknade med en mindre blödning i morse. Tårarna rullar sakta ner för kinden. Jag tar en snabb titt på våra riktlinjer; avvakta eller boka tid. Det knyter sig lite i magen när jag visar henne ut och hänvisar till bokad tid om två dagar.

På sjuksköterskeexpeditionen är stämningen tryckt. Någon har tittat i bemanningspärmen – luckan i morgondagens schema är fortfarande inte löst. Det är en tidsfråga innan chefen beordrar någon. Jag hinner precis sjunka ner framför datorn när läkaren ringer för att få assistans på undersökningsrummet. Jag tänker på kvinnan med blodförgiftning – har det gått en timme sedan jag senast tittade till henne – medan jag skyndar in till undersökningsrummet. Ytterligare en kom-ihåg-lapp åker ner i fickan.

Det är med tungt hjärta jag tar farväl av den kliniska sjukvården. Inte tungt för att jag kommer att sakna arbetsplatsen, utan tungt för att jag ser kollegor som mår dåligt. Tungt för att arbetsglädje, kompetens och utveckling systematiskt fråntagits oss. Tungt för att det ytterst är kvinnor i nöd som får betala priset när politikerna drar åt svångremmen.

Inga kommentarer » | Små funderingar

Skogssnår och insjöspeglar

2014/06/18

Ibland besöker jag ett litet torp som ligger mitt i den mörka skogen. En tjej från slätten som ska tampas med mygg, granbarr och inte minst – tystnaden. Inte per automatik en strålande kombination, och definitivt inte ett ställe jag själv hade valt att tillbringa lediga dagar på. Men nu har det ändå, som tur är, blivit så.

Jag märker nämligen att det händer någon med mig därute bland granar och insjöspeglar. Käkarna slappnar av, axlarna faller mot marken och hjärnvindlingarna städas ut rejält. Plötsligt finns det utrymme för lustfyllda och kreativa tankar igen.

Kanske är det något liknande som händer med deltagarna i Region Skånes nya satsning – Rehabilitering på landet. Personer med lättare psykisk ohälsa har nu möjlighet att tillbringa några veckor på ett lantbruksföretag. Jag och fotograf David Bergström besökte Kvidinge Park & Rehabträdgård häromdagen. Här har bland annat Johanna Nordén fått hjälp att tillfriskna från sin utmattningsdepression. Bäst trivdes hon på stenröset i fårhagen. Artikeln kommer publiceras i Allers.

Kommentarer inaktiverade för Skogssnår och insjöspeglar | Allers, Intervju, Små funderingar

Stilla natt?

2013/12/20

Hjärtat pumpar lite fortare, trycket stiger i ådrorna och nattsömnen blir lidande. Det dåliga samvetet tuggar och gnager. Vi drabbas väl alla, mer eller mindre. Kanske än mer nu i juletid när förväntningar och krav ofta höjs några snäpp – självskapade eller påtvingade.

Just nu sitter jag och läser på lite inför en kommande artikel om vabbning (vård av barn). Föga överraskande är det vi kvinnor som vabbar mest, drygt 60 procent av alla vabbdagar plockar vi ut. Dessutom upplever vi i högre grad än män att vi sviker våra kollegor, chefer och kunder/klienter när vi är hemma. Återigen det dåliga samvetet.

Jag som har en fot inne i vården vågar också påstå att vi landstingsanställda är extra samvetstyngda i år, till följd av besparingar. Det är inte kul att anmäla vabb eller sjukdag när konsekvensen blir inbeordring eller dubbelarbete för kollegorna.

En vän till mig som jobbar på en operationsavdelning genomgick nyligen själv en okomplicerad operation. En veckas sjukskrivning var planerad. Söndagen innan det var dags att dra på sig arbetskläderna igen drabbades hon av en infektion till följd av ingreppet. Det hon beklagade sig över var inte den höga febern och smärtan, istället var det våndan över att behöva ringa och sjukanmäla sig som plågade henne. Följden kunde bli att man tvingades stänga en operationssal och ringa återbud till patienter. Så ansträngd var bemanningssituationen.

Någon julklapp lär det väl inte bli från landstinget i år heller. Men vi vårdanställda kanske kan unna oss lite sömntabletter och betablockerare ur landstingets gömmor så kanske vi överlever ännu en stilla och helig natt.

Kommentarer inaktiverade för Stilla natt? | Små funderingar

Nystart!

2013/08/07

Så var den äntligen över, semestern. Fyra veckor som har segat sig fram. Skogspromenader, sjöbad, havsdopp, utomhusfrukost och bärplockning. Mycket ska man stå ut med på sin lediga tid. Men nu har jag lagt allt det där bakom mig och är tillbaka på mitt lyxiga kontor igen.

Ja, det är väl vad jag försöker intala mig i alla fall. För nu är den definitivt över, den hett efterlängtade ledigheten. Nu ska hjärnan vara inställd på att jobba och vara kreativ, men verkar fortfarande gå på halvfart och längta efter lata dagar.

Med andra ord en aning trögt så här de första dagarna på jobbet. Jag håller på att skriva en artikel om riktad cancerbehandling. Före semestern träffade jag Anna Sundlöv som är onkolog på SUS i Lund och Marie Stridsberg som blivit hjälpt av just riktad strålbehandling. Idag lever hon ett bra liv trots sin spridda cancersjukdom. Artiklarna kommer publiceras i Allers.

Eftersom jobbet har legat nere några veckor går mycket tid också åt till att leta nya idéer. Jag surfar runt i cyberspace och plöjer tidningar på Lunds stadsbibliotek. Men en bit av hjärnan dröjer sig fortfarande kvar på mossbelupna skogsstigar.

 

 

Kommentarer inaktiverade för Nystart! | Allers, Artiklar, augusti, Små funderingar

Brittsommar vs Indiansommar…

2011/10/03

Brittsommar. Ett fult ord? Ja, det tyckte i alla fall krönikören i dagens Metro, och gav ordet tummen ner. Jag instämmer. Fenomenet är trevligt, men ordet… Då föredrar jag det mer exotiska Indiansommar. Wikipedia ger följande förklaring till begreppet:

”Ordet indiansommar är importerat från engelskans indian summer. Uttrycket kommer av att de nordamerikanska indianerna brukade gå på buffeljakt om det var en varm och solig höst. En annan teori kopplar det till Indien och den stabila varma period som brukar följa sommarmonsunen.”

Kanske på sin plats med ett mer poetiskt inlägg som motvikt till ovanstående. Lånar de två första verserna av Jacques Werups fina dikt ”Indiansommar”:

”Det blev en kort intensiv tid –

en indiansommar. Sedan inte mer;

bara ett hastigt farväl,

som när man om kvällen släckte

lampan över ett barns ansikte.

Som en indiansommar var detta liv,

en kort, uppflammande, påträngande tid –

som gjord för uppbrott, för avsked.”

Såhär skönt kan man ha det på jobbet en indiansommardag…

indiansommar

Kommentarer inaktiverade för Brittsommar vs Indiansommar… | Små funderingar

Heroes of Today

2011/05/25

Vissa människor har ett smittande engagemang. Jag har haft turen att träffa en sådan idag. Sophy Elevall, 28 år, har vigt sitt liv åt miljön och viljan att förbättra världen vi lever i. Inte genom pekpinnar och domedagsprofetior – utan genom att lyfta fram allt det som är bra.

Tillsammans med sin sambo Magnus Åkerlind har hon gett ut tidningen Heroes of Today, som berättar om miljöhjältar runt omkring oss. Tanken är att inspirera andra att göra goda saker för miljön.

Upprinnelsen till tidningen var egentligen filmen Home som handlar om vår planet och hur den påverkas av miljöförstöringen. Sophy och Magnus kände starkt för filmen och bestämde sig för att de ville hjälpa till att sprida den till så många som möjligt.

Ett hinder fanns dock på vägen, Universal studios ägde fulla rättigheter till filmen, och var inte lika pigga på att göra den tillgänglig för vem som helst att se gratis. Det blev en kamp mellan Universal studios och Sophy och hennes sambo. Vem som vann? Den goda sidan så klart!

Idag finns filmen tillgänglig för alla att se. Sophy och Magnus har satt ihop ett paket med film och tidningen Heroes of today. Tanken är att man efter filmen ska fånga upp tankar och engagemang genom att läsa tidningen och tillsammans diskutera filmen. Det har massor med elever runt om i Sverige fått göra. Filmen har även visats i mängder av andra sammanhang.

Se filmen, läs tidningen och inspireras av Sophy och Magnus. Det ska jag göra.

www.filmenhome.se

www.heroesoftoday.se

http://magnusochsophy.wordpress.com

Kommentarer inaktiverade för Heroes of Today | Små funderingar

Ugglanhuset – Ystadvägen 22

2011/05/10

Ett hus från 1894. Ett vackert hus med mosaiker på väggarna och en färgsprakande kupol i taket. För mig är det en arbetsplats, en plats där jag får arbeta med något lustfyllt, för det mesta i alla fall.

För Finn Nyebölle är det ett föräldrahem. Han flyttade till huset på Ystadvägen 22 när han var sex år, 1939, och bodde där i sexton år.

Några kvarter bort bodde Olle i en etta med dass på gården. Det var Finns bästis. Det hände att de smög sig upp på vinden hemma hos Finn och satt farligt nära den färgsprakande kupolen. Genom prismorna kunde de smygtitta på familjen, fabriksdirektören Gerhard och hans fru Hanne och deras barn. Det var Finns familj.

Utanför boningshuset låg den stora fabriken där det spanns garn som användes till bland annat skurdukar, mattvävning och slitstarka klädtyger.

Ett hus har ofta mycket att berätta. Ystadvägen 22, eller Ugglanhuset som det kallas idag, har även inrymt en psykiatrisk avdelning. Andra människor och andra berättelser.

Nedan sitter Finn i sitt arbetsrum i huset i Helsingborg, där han bor idag tillsammans med hustrun Klinta. Tack vare de sparade fotoalbumen från fabriken och Ugglanhuset går det lätt att föreställa sig livet på Ystadvägen 22 i mitten av förra seklet.finnalbum
finn-o-klinta

glas1

Ugglanhusets kupol. Fotograf: Ewa Levau.

ugglan_exterior1

Ugglanhuset idag. Fotograf: Ewa Levau.

   

Kommentarer inaktiverade för Ugglanhuset – Ystadvägen 22 | Små funderingar

Nöjd med livet?

2010/05/04

Den medelålders kvinnan kramar min hand hårt. Jag har precis fått höra hennes berättelse om cancerdiagnosen. En tumör stor som en golfboll har hon fått veta. Nu sitter hon på sängkanten och väntar på ytterligare en undersökning.

Jag kramar kvinnans hand tillbaka och förbereder mig på fortsättningen. En berättigad beklagan är det minsta jag förväntar mig.
– Jag är nöjd med livet, säger kvinnan med sin danska brytning.
– Ledsen över min diagnos men nöjd med det som varit och mitt liv idag.

Det förvånar mig. Jag är inte van vid att folk uttrycker tacksamhet, i varje fall inte i min generation. Vi är oftast på väg efter något annat. Vackrare, dyrare, märkligare, större, mindre. Vilar sällan fullt ut i det som är.

De gånger någon ändå yttrar att de känner sig nöjda med tillvaron finns det nästan alltid en framtidsplan inbakad i det där förnöjsamma tillståndet. En längre resa som lockar, en efterlängtad utbildning eller kanske ett nytt spännande jobb. Ett mål och en dröm om något annat som skänker mening åt den vardag man för tillfället befinner sig i.

Självklart har det med åldern att göra. Som ung har man visioner och framtidsplaner, man vill någonting mer. Kanske viljan till förändring mattas något med åren. Man har gjort sina största val i livet och, i bästa fall, förlikat sig med sakernas tillstånd.

Men jag inbillar mig att det även är en generationsfråga. Valmöjligheterna är nästa oändliga för oss som är unga idag. Kanske skymmer alla val och möjligheter det vi har just nu.

Jag stöttar kvinnan till undersökningsrummet. Hon går sakta och tittar sig omkring. Snett bakom följer hennes man och anpassar sina steg efter hennes. När vi kommer fram sätter sig mannen bredvid sjukhusbritsen och tar kvinnans hand i sin. Kramar den.

Min generation har alla vägar öppna. Men ibland undrar jag om vi har tappat bort kartan till en ljusnande framtid. Kanske alltför många vägar leder bort?

Kommentarer inaktiverade för Nöjd med livet? | Små funderingar

Tillbaka till toppen