Kategori: Små funderingar


Nöjd med livet?

2010/05/04

Den medelålders kvinnan kramar min hand hårt. Jag har precis fått höra hennes berättelse om cancerdiagnosen. En tumör stor som en golfboll har hon fått veta. Nu sitter hon på sängkanten och väntar på ytterligare en undersökning.

Jag kramar kvinnans hand tillbaka och förbereder mig på fortsättningen. En berättigad beklagan är det minsta jag förväntar mig.
– Jag är nöjd med livet, säger kvinnan med sin danska brytning.
– Ledsen över min diagnos men nöjd med det som varit och mitt liv idag.

Det förvånar mig. Jag är inte van vid att folk uttrycker tacksamhet, i varje fall inte i min generation. Vi är oftast på väg efter något annat. Vackrare, dyrare, märkligare, större, mindre. Vilar sällan fullt ut i det som är.

De gånger någon ändå yttrar att de känner sig nöjda med tillvaron finns det nästan alltid en framtidsplan inbakad i det där förnöjsamma tillståndet. En längre resa som lockar, en efterlängtad utbildning eller kanske ett nytt spännande jobb. Ett mål och en dröm om något annat som skänker mening åt den vardag man för tillfället befinner sig i.

Självklart har det med åldern att göra. Som ung har man visioner och framtidsplaner, man vill någonting mer. Kanske viljan till förändring mattas något med åren. Man har gjort sina största val i livet och, i bästa fall, förlikat sig med sakernas tillstånd.

Men jag inbillar mig att det även är en generationsfråga. Valmöjligheterna är nästa oändliga för oss som är unga idag. Kanske skymmer alla val och möjligheter det vi har just nu.

Jag stöttar kvinnan till undersökningsrummet. Hon går sakta och tittar sig omkring. Snett bakom följer hennes man och anpassar sina steg efter hennes. När vi kommer fram sätter sig mannen bredvid sjukhusbritsen och tar kvinnans hand i sin. Kramar den.

Min generation har alla vägar öppna. Men ibland undrar jag om vi har tappat bort kartan till en ljusnande framtid. Kanske alltför många vägar leder bort?

Kommentarer inaktiverade för Nöjd med livet? | Små funderingar

besök hos morfar

2009/12/11

Det luktar rengöringsmedel när jag kliver innanför dörrarna till den långsträckta byggnaden i klassisk 60-talsstil. Golven är täckta med orangea plastmattor. På en vägg hänger ett porträtt av kungaparet.

Min morfar, Sture, är 92 år och bor på ett äldreboende för dementa.

Utanför dörren till morfars rum hänger en bild av en potatisplanta. Nedanför står det Sture med stora svarta bokstäver (ska kanske tilläggas att min morfar jobbat som lantbrukare större delen av sitt liv, därav bildvalet). Det är likadant utanför alla rum, en bild som säger något om personen som bor där innanför; En stickning, en hund eller ett dragspel. Det är det enda som särskiljer den annars identiska raden av dörrar i korridoren.

Jag minns hur morfar för många år sedan brukade sitta i sin skinnfåtölj och läsa tidningen. Han älskade gräddost, traktorer och kyrkor. När det var fest höll han gärna tal och ryggade inte för vilda vattenkrig på sommaren. Han berättade ofta historier från förr, lärde ut ordstäv och bjöd på glassbåtar med sylt i mitten.

Nu är allt lite annorlunda. Han har förändrats, som många gör av ålder och sjukdom. Jag tror han har det bra på sitt äldreboende. Personalen är trevlig och maten god. Det luktar nästan alltid nybakat när jag kommer på besök. Ändå drabbas jag ofta av en diffus vemodskänsla när jag kliver in på de lättstädade orangea plastmattorna.

Häromdagen såg jag dokumentärfilmen ”Ett annat sätt att åldras” som handlar om Gösta 90 år. Han bor tillsammans med sin dotter, dotterdotter och hennes familj i ett stort hus på Öland. En riktig storfamilj. Så ovanligt idag att man till och med gör en film om det.

Jag vet inte om Gösta är lyckligare än min morfar för att han får bo tillsammans med sin familj, även de sista åren i livet. Men jag vet att Göstas familj gjort ett aktivt val för att det ska vara så. Och trots allt gör vi ju alla någonstans ett eget val för någon annan som inte klarar sig själv – en mamma, morfar eller bekant. Ett val som kanske också kommer spegla vår egen ålderdom.

Hur vill jag ha det egentligen? Orangea plastmattor, rengöringsmedel och långa korridorer står inte högst på önskelistan…

Inga kommentarer » | Små funderingar

Förspilld tid?

2009/08/30

En dryg timme, i bästa fall, tar min väg till jobbet. Promenad över jättelik parkering, tidning och tågskump, asfalt, affärer, torgförsäljning, övergångsställen och måsskri. Ungefär så skulle en kort resumé av denna dryga timme se ut. Omvänd ordning på hemvägen.

Två timmar, lite drygt, fem dagar i veckan.
Förspilld tid.
Jag höll fullständigt med en bekant som fällde det omdöme häromdagen. Fick mig att börja tänka på dessa resor som tar mig drygt tio timmar i veckan. TIO timmar!? Tänk vad mycket tid…

Idag hamnade jag i tågsätet bredvid en ung kvinna med äktenskapsproblem. Samtalet mellan henne och den förstående väninnan utklassade både valet i Afghanistan, villainbrott och uppskjuten rymdfärd. Jag vek diskret ihop tidningen och spetsade öronen.

Efter trängseln på perrongen tog jag sats över kanalen. Alltid samma väg. Bron, Kalendegatan, Raul Wallenbergs plats (har blivit lite tjenis med korvförsäljerskan efter x antal vegetariska korvar i en hungrande pendlarmage), över Drottninggatan, förbi stadshuset, vidare längs Monbijougatan, förbi möllevångstorget. Sedan är jag nästan i mål.

Men det är sällan jag överhuvudtaget ser kulisserna som sveper förbi i maklig takt. Idag hann jag precis passera första kanalen när tankarna vandrade iväg. Blicken fångades av ett välbekant ansikte på andra sidan gatan. Visst var det Ellen, tjejen som växte upp i samma förort som jag. Ja, jag är nästan helt säker. Det var hon som skvallrade för fröknarna på fritids en gång när jag inte tvättade händerna efter ett toalettbesök (det var på den tiden man alltid gick två och två på toa, åtminstone om man var tjej. Undrar om killarna också gjorde det?). Hon tittar på mig också, från andra sidan gatan. Kanske har vi samma minne i tankarna. Förmodligen inte…

Vips är jag utanför Monbijouskolan. På gården står barnen uppställda på led. Kanske stöter den lille killen i blå keps ihop med tjejen i rosa klänning på stan, om sisådär femton tjugo år. Deras blickar möts och ett minne seglar upp med en massa tankar, känslor och dofter i släptåg. Som en spillra av en helt annan värld. Glömd sedan länge. Går de fram och hälsar? Förmodligen stannar mötet vid ett minne, kanske just från denna dag i augusti när deras världar ännu var sammanflätade.

På Norra Skolgatan kommer Wiehe cyklande. Jag gör som man brukar när en kändis dyker upp lite oväntat. Slänger en snabb blick och tittar sedan åt ett annat håll. Rotar efter äpplet i väskan. Försöker verka så oberörd som möjligt.
Minns när jag senast såg just Wiehe på stan. Det var en kall aprilmorgon för cirka fyra år sedan. Jag hade en otymplig inspelningsutrustning att släpa på och en mick i handen. Tror jag gjorde en enkät om konflikter under min praktik på radion. Vilken höjdare att få med en kändis sådär lite oplanerat. Vad jag gjorde? Gled förbi så diskret och svalt jag bara kunde. Försökte givetvis verka så oberörd som möjligt…

Förspilld tid?
Ja, förmodligen borde jag köpa en cykel illa kvickt. Men idag blev tankarna i alla fall ihopsamlade till ett alldeles för långt premiärblogginlägg.

Hur det gick med kvinnan på tåget och hennes kärlekstrubbel. Ja, det är sånt en pendlare vet…

Kommentarer inaktiverade för Förspilld tid? | Små funderingar

Tillbaka till toppen