Nöjd med livet?
Den medelålders kvinnan kramar min hand hårt. Jag har precis fått höra hennes berättelse om cancerdiagnosen. En tumör stor som en golfboll har hon fått veta. Nu sitter hon på sängkanten och väntar på ytterligare en undersökning.
Jag kramar kvinnans hand tillbaka och förbereder mig på fortsättningen. En berättigad beklagan är det minsta jag förväntar mig.
– Jag är nöjd med livet, säger kvinnan med sin danska brytning.
– Ledsen över min diagnos men nöjd med det som varit och mitt liv idag.
Det förvånar mig. Jag är inte van vid att folk uttrycker tacksamhet, i varje fall inte i min generation. Vi är oftast på väg efter något annat. Vackrare, dyrare, märkligare, större, mindre. Vilar sällan fullt ut i det som är.
De gånger någon ändå yttrar att de känner sig nöjda med tillvaron finns det nästan alltid en framtidsplan inbakad i det där förnöjsamma tillståndet. En längre resa som lockar, en efterlängtad utbildning eller kanske ett nytt spännande jobb. Ett mål och en dröm om något annat som skänker mening åt den vardag man för tillfället befinner sig i.
Självklart har det med åldern att göra. Som ung har man visioner och framtidsplaner, man vill någonting mer. Kanske viljan till förändring mattas något med åren. Man har gjort sina största val i livet och, i bästa fall, förlikat sig med sakernas tillstånd.
Men jag inbillar mig att det även är en generationsfråga. Valmöjligheterna är nästa oändliga för oss som är unga idag. Kanske skymmer alla val och möjligheter det vi har just nu.
Jag stöttar kvinnan till undersökningsrummet. Hon går sakta och tittar sig omkring. Snett bakom följer hennes man och anpassar sina steg efter hennes. När vi kommer fram sätter sig mannen bredvid sjukhusbritsen och tar kvinnans hand i sin. Kramar den.
Min generation har alla vägar öppna. Men ibland undrar jag om vi har tappat bort kartan till en ljusnande framtid. Kanske alltför många vägar leder bort?
Kommentarer inaktiverade för Nöjd med livet? | Små funderingar