Arkiv för maj 2010


Ålderstecken…

2010/05/23

Någonting har hänt bara de senaste månaderna. Om det är allvarligt vet jag inte. Men, jag ser ett tydligt mönster.

Det började med att jag kom på mig själv med att lystra lite extra när jag hörde signaturmelodin för odla med P1 häromveckan. Det handlade om kvalitet och pris på olika typer av jord. Dyrast är inte alltid bäst var kontentan. Viktigast för en riklig växt är kontinuerlig näringstillförsel och… ja, jag kanske ska sluta där.

Veckan därefter blev jag fullkomligt uppslukad av ett inslag om vertikalodling – odla på höjden för att spara plats. Tydligen en växande (!) trend i storstäder världen över.

I fikarummet häromdagen fick jag höra en ingående redogörelse från min 30-åriga kollegas balkongodlingar. Solrosor, basilika, timjan…
– Balkongen är min stolthet, avslutade hon samtalet.
Visserligen med ett litet skratt så att jag skulle förstå att det var sagt med viss ironi. Men det hade inte behövts. Det låter inte konstigt i mina öron.

Min balkong som fram tills nyligen mest varit ett dåligt samvete, har plötsligt blivit ett rent nöje. Så vad gör jag helst en ledig lördag? Frossar bland uppdrivna växter på närmsta plantskola såklart. Sedan sticker jag fingrarna i jorden och låter vissna löv och uttorkade stjälkar ersättas av blå blomsterprakt o nya små gröna individer.

Efter avslutat arbete njuter jag av en rabarberpaj (hembakad!) omgiven av mina nysatta stoltheter. Vad jag läser? En tidning om textil o mönster. Funderar allvarligt på att sy en klänning.

Är detta en förvandling som drabbar alla nyblivna 30-åringar? Eller kanske bara en fas som snart är överstökad? Vad hände med tjejen som tyckte trädgårdsgöra, bakning, ja alla typer av ”hemarbete” mest var slöseri med tid…balkong

Inga kommentarer » | Okategoriserad

Nöjd med livet?

2010/05/04

Den medelålders kvinnan kramar min hand hårt. Jag har precis fått höra hennes berättelse om cancerdiagnosen. En tumör stor som en golfboll har hon fått veta. Nu sitter hon på sängkanten och väntar på ytterligare en undersökning.

Jag kramar kvinnans hand tillbaka och förbereder mig på fortsättningen. En berättigad beklagan är det minsta jag förväntar mig.
– Jag är nöjd med livet, säger kvinnan med sin danska brytning.
– Ledsen över min diagnos men nöjd med det som varit och mitt liv idag.

Det förvånar mig. Jag är inte van vid att folk uttrycker tacksamhet, i varje fall inte i min generation. Vi är oftast på väg efter något annat. Vackrare, dyrare, märkligare, större, mindre. Vilar sällan fullt ut i det som är.

De gånger någon ändå yttrar att de känner sig nöjda med tillvaron finns det nästan alltid en framtidsplan inbakad i det där förnöjsamma tillståndet. En längre resa som lockar, en efterlängtad utbildning eller kanske ett nytt spännande jobb. Ett mål och en dröm om något annat som skänker mening åt den vardag man för tillfället befinner sig i.

Självklart har det med åldern att göra. Som ung har man visioner och framtidsplaner, man vill någonting mer. Kanske viljan till förändring mattas något med åren. Man har gjort sina största val i livet och, i bästa fall, förlikat sig med sakernas tillstånd.

Men jag inbillar mig att det även är en generationsfråga. Valmöjligheterna är nästa oändliga för oss som är unga idag. Kanske skymmer alla val och möjligheter det vi har just nu.

Jag stöttar kvinnan till undersökningsrummet. Hon går sakta och tittar sig omkring. Snett bakom följer hennes man och anpassar sina steg efter hennes. När vi kommer fram sätter sig mannen bredvid sjukhusbritsen och tar kvinnans hand i sin. Kramar den.

Min generation har alla vägar öppna. Men ibland undrar jag om vi har tappat bort kartan till en ljusnande framtid. Kanske alltför många vägar leder bort?

Kommentering avstängd | Små funderingar

Tillbaka till toppen